Min hundhistoria
Jag har levt med hund i hela mitt liv, några år i tonåren undantaget. I mitt barndomshem fanns en engelsk cocker spaniel som var nåt år äldre än jag. Sickan vägrade följa med mig ut på promenader, så under de första skolåren promenerade jag istället bostadsområdets alla hundar – som golden retrievern Ofelia, collien Robin samt ljuvligt snälla irländska settern Geisha. Jag minns hur jag sprang hem från skolan och tävlade med mina klasskamrater om att hinna först, för att få gå den åtråvärda promenaden med en hund som sällskap.
Som 20-åring väcktes mitt hundintresse på allvar, och 1989 skaffade jag min allra första egna hund. Det var en tik av den tyska brukshundsrasen hovawart, som på grund av sjukdom tyvärr inte blev äldre än ett år. Men redan här någonstans hade hundintresset blivit en passion, trots att hoffen är en synnerligen egensinnig ras som kräver en hel del av sin förare. De är stora och starka, smarta, tuffa, väldigt arbetskrävande och inte så lätta att hantera. Men som nybliven hundägare fick jag också upp ögonen för hur roligt och givande bruksarbete och träning med hund är. Att promenera 3 km med hunden på morgonen före jobbet som började kl 7 gick (för morgontrötta jag…) plättlätt! När jag ett par år senare flyttade hemifrån var det för att jobba på ett hund och kattpensionat, kombinerad kennel, ca 45 mil hemifrån. Jag sade helt enkelt upp mig från min fasta heltidstjänst i Växjö och packade min lilla bil med hela mitt bohag, inklusive hoffen naturligtvis, och drog iväg. På Härkeberga Hundhotell utanför Enköping i Uppland gick jag hos Britt-Mari Jansson i den bästa av skolor. Här fick jag lära mig att hantera alla möjliga raser, och olika typer av hundar. Tiden på panget var otroligt lärorik. Som kennelflicka fick jag hänga med på det mesta, t ex på uppfödarträffar där bland andra legendariska Ann-Marie Hammarlund deltog. Jag minns väldigt väl en träningshelg på brukshundklubben i Enköping med välmeriterade Gunvor och Sven Järverud som instruktörer. Under dessa tidiga år lyssnade jag också för första gången till en annan av mina gurus, professor Per-Erik Sundgren, vid en föreläsning på SLU i Uppsala. Jag slukade all hundkunskap jag kom över, och först långt senare skulle jag komma att förstå hur betydelsefull den här tiden var.
Med hoffarna föddes även mitt utställningsintresse och 1990 ställde jag för första gången ut en hund, min andra hoffe, KORAD Vitterklippens Vittra. Hon var född 1988 och som kom till mig som unghund. En blond, vacker, mycket egensinnig dam som ofta placerade sig i bästa tik-klasserna på utställning. Vittra klarade mentaltestet korning, och blev på utställning ”fullcertad” som man kallade det, men fick aldrig ut sin championtitel eftersom det förutom fria höftleder krävdes bruksmerit för brukshundsraserna. Min tredje hoffe var en hanhund, TJH Tängelsås Quando of Sweden, som jag utbildade till bevakningshund för hemvärnet på Uppsala BK 1997 och som vann ett cert på utställning. Hovawart nummer fyra var KORAD TJH SE UCH Hesiodos Panna Medusa. Hon var en riktig pärla att jobba med, och fungerade dessutom mycket bra som familjehund. Hon klarade mentaltestet korning, var utbildad tjänstehund för hemvärnet på Växjö BK 2001 och blev svensk utställningschampion. Med hoffarna var jag aktiv inom Svenska Brukshundklubben och tränade framförallt spår, bevakning och lydnad. Timmarna spenderade i spår- och sökskogen och på appellplanen är otaliga. Två av mina hoffar blev kontrakterade som bevakningshundar för hemvärnet och eftersom tjänstehundarna i hemvärnet var kontrakterade tillsammans med sin ägare/förare fick jag genomgå en militär grundutbildning, utan hund. Hoffarna fanns i mitt liv i nästan 20 år.
Drömmen att bli uppfödare har funnits sen jag skaffade min första hund, och den tog riktig fart under tiden på panget. När våre tre barn kommit till världen började jag se mig om efter en lite mindre ras och jag föll för den charmiga lagotton, som min vän Anna upptäckt på en bild i en hundtidning. 1997 var jag först i kontakt med en uppfödare och 2001 skaffade jag min första lagotto – Hesiodos Pingla Bella. När lagotto drabbade mig gick två drömmar i uppfyllelse – att få föda upp hundar och att få leva med hundar i flock.
Tidigt fick jag kontakt med Elisabeth Scheffel, Scheffelfältets kennel, och hon har betytt oerhört mycket för mig och min avel genom åren, men även för lagottons utveckling i Norden. Med outsinligt engagemang för rasen, sin stora kunskap om linjer och de italienska hundarna och framförallt genom alla de importer hon tagit in i Sverige har uppfödare än idag henne att tacka för mycket, inte minst för möjligheten att hålla inavelsgraden låg. Elisabeths italienska import Fiocco Di Casa Cleo var pappa till min Pingla, och mina första tre kullar, L, M och N-kullen har alla pappor som ägdes eller var uppfödda av Elisabeth. Vårt samarbete har fortsatt genom åren, vilket jag är väldigt glad och tacksam för.
Ur min första kull behöll jag G. Leon och G. Leonora. Båda gick vidare i avel. Leonora fick två kullar hos mig och Leon fick några kullar hos andra uppfödare, men tyvärr fick jag aldrig möjlighet att använda honom själv. Ur mina andra kull, född 2005, behöll jag G. Maya som sen fick tre kullar och det är hennes avkommor som idag bildar stommen i min uppfödning. Maya har lämnat sin utmärkta typ vidare till både barn- och barnbarn. Maya var efter italienska importen Bul och Pingla.
Med mina lagotto jobbar jag inte på samma strukturerade sätt som jag gjorde med hoffarna. Det blir istället ”fritt arbete” för krullisarna på våra skogsturer, där de med glädje och stor entusiasm söker hjorttryffel.
Under 6 sammanhängande år, mellan 2007 och 2012, jobbade jag för avelsföreningen för rasen, Svenska Lagotto romagnoloklubben, där jag har haft flera uppdrag. På bordet låg framförallt hälsofrågor i avelskommittén. Jag har suttit som ordinarie ledamot under två år och adjungerad i styrelsen under ett, samt att jag under dessa åren skötte uppdateringen av klubbens hemsida. Sista året, 2012, var jag ordförande i klubben. Jag har även genomgått SKK:s utbildning för avelsråd.
gillenias.com 